...rann igår på min kind, när jag träffade en kvinna som jag tycker väldigt mycket om. Hon berättade om mormor som skriver brev till morfar som gått bort. Denna lilla mormor är en av de sötaste jag vet och jag saknar henne och kvinnan...
Tårarna rann för allt som varit, allt som aldrig blev av och allt som är...
Ibland är det så sorgligt. Livet, människorna, drömmarna..
Men idag står jag upp och gråten ser ingen, men den finns i mitt hjärta. Idag oxå!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar